stunder som denna
Sitter här på min säng och orkar verkligen inte mer. Är så trött och helt tömd på enerig.
Jag borde sovit för längesen, men de går inte. Varje gång jag stänger ögonen vill tårarna bara tränga ut. De är nu man känner sig så ensam.
De är nu jag önskar att jag var någon annan.
Någon som visste bättre..
jag behöver min vän tillbaka. Han vet vad han ska säga för att få mig att känna mig bra igen.
Jag hatar att så många läser min blogg, för jag behöver verkligen skriva av mig just nu.
Jag är trött på att vara hon som sitter uppe hela nätterna och mår dåligt. Och jag är jävligt trött på kärlek!
Min vän, var är du?
Jag vet att jag var dum, men jag behöver dig just nu. Jag behöver att du berättar för mig att jag inte alls är ful och äcklig.
Jag har ett gott hjärta, när ska någon ta hand om de utan att slänga iväg de?
alldeles förmycke i mitt huvud
De förvånar mig att man alltid står ensam när man behöver en vän som mest.
Jag sätter alltid de jag älskar först, sen mig själv. De kanske är de som är mitt fel. För jag är den enda som gör de. Måste börja sätta mig själv först. Men de är så svårt när jag är som jag är.
Men man blir bara bevisad gång på gång att man alltid står ensam när man behöver någon.
Och de är därför jag aldrig berättar något om mig själv, för man får de alltid slängt i ansiktet ändå. Aldrig i mitt liv har jag använt de jag vet om en person för att skada den. Aldrig!
De gör ont i mig att behöva klippa banden med de som ser ner på en för att man inte är felfri. Men de är något jag måste göra. De var en bra vänskap medans den varade..
Jag förtjänar också att vara älskad.
Goood morgon?
Kommit på att de flesta som läser min blogg gör de på morgonen. Hur fan hinner ni? Är de bara arbetslösa som läser min blogg?
Iallafall, inatt var en jobbig natt. Hade ont i hjärtat och massa ångest tankar. Tur att jag har en lillebror som håller mig sällskap när jag mår som värst<3 Jag har sån tur att jag har en så fruktansvärt bra familj och så tålmodiga vänner<3
De är jag verkligen tacksam för.
De enda jag önskar är att jag kunde prata med någon som vet EXAKT vad jag känner och går igenom. Inte för att jag inte är tacksam för min familj och vänner. Men de VET inte även om de lyssnar och känner för mig.
och jag vill ha ett exakt datum när detta ska sluta och jag kan bli normal igen. De är vad jag vill.
Just nu är jag bara så trött på dehär att jag bryr mig nästan inte om hur rädd jag är eller hur ont jag har. Jag skiter i vilket liksom. Fast de är lätt att säga när jag inte har ångest eller ont i hjärtat.
Någon som har ångest som också har ont i hjärtat ibland? Skulle lugna mig lite om jag visste att jag inte var ensam om de iallafall..
Framtid=Ångest?
Jag har länge försökt komma på vad de är som ger mig denna ångesten. Jag vet inte om de är en grej eller flera. Min mamma läste precis mitt horoskop för mig. Jag är Lejon.
När hon läst färdigt de så kände jag kylan. Den kylan i mina armar och över bröstet jag får precis innan en attack.
Jag kunde hantera de någerlunda bra denna gången och blev inte lika rädd som jag brukar bli. Kanske för att jag är alldeles för trött, eller för att jag är så van. Men jag fick mig iallafall en tankeställare.
Är tanken på framtiden lika med ångest till en sånhär grad?
Text jag skrev för typ 4 år sen.
jag har också haft en del funderingar, om de mesta egentligen. men jag tror inte att jag ska ta upp allt här, en del kan jag inte beskriva i ord, men jag kan inte heller få ut de ur mitt huvud..
En del saker är konstiga. Hur snabbt allt kan förändras och hur snabbt du kan förändras.
Hur förstörd du kan bli av dina egna tankar och av dina egna känslor.
Hur kan något inom dig själv förstöra dig till en sån grad att du inte orkar känna, verkligen inte känna.
Om styrkan kommer innefrån, hur kan något så utslagande komma från samma ställe?
När alla dina krafter är slut, hur orkar du kämpa på?
vetskapen om att allt kommer faktiskt att lösa sig till slut, bara man ger de tid, men under tiden måste man gå med en klump stor som en boll i magen, den där känslan om att du inte kan andas för locket som har sattit sig där.
När du har förlorat dig själv, när du inte kan vara ärlig mot ens dig själv, när du medvetet sårar dem du håller om mest, när dina vänner är mer som fiender.
De perfekta finns framför dig, inom räckhåll, men du vet att du aldrig kan nå hur mycke du ens sträcker dig. Det enda som håller dig uppe är tanken på att kanske, bara kanske snart kommer det en framtid som du kan se fram emot..
Du har blivit sårad av dig själv, för att du visste hur de skulle bli om du lät dig själv känna så, men du gjorde de ändå..När ditt hjärta blivit krossat änn en gång, men denna gången av din egen idioti..
Vad gör du när du förlorat mot dig själv?
rädsla
Jag är helt slut i kroppen. Varje natt är som ett spel av russian roulette. Om jag somnar så vet jag inte om jag ska vakna nästa morgon. Vågar jag chansa eller ska jag helt enkelt spela de säkert och vara vaken.. i evigheter.
Detta är vad Han vill. Han vill att jag ska vara så rädd för att somna. Varje gång jag är påväg att somna vaknar jag av ett ryck. Min kropp är helt slut. Jag vill bara ta en paus från detta. Bara ett litet tag, så att jag kan få lite perspektiv på de hela..
Vaknade ännu en morgon
De har varit en jobbig natt. Han försökte hålla mig vaken, men jag ville inte. Hela min kropp skriker efter mer sömn. den skriker efter mat och den skriker efter lite lugnt och ro.
Ibland besöker han mig på morgonen också. Då blir jag arg, men han är inte rädd längre. Den enda som är rädd är jag och han känner de. Han kan lukta sig till minsta lilla rädsla och oro. Då kommer han. Han smyger sig på så att jag inte ska märka något. Han vill inte ge mig en chans att slå bort honom.
Det jag älskar kan jag bara göra när ångesten kommer. Han är min vän. Och jag hatar honom lika mycke som jag älskar honom.
Han är tillbaka
Han är tillbaka, han vågade sig tillbaks och jag lät honom komma. På min axel sitter han. Han säger sakerna jag hade glömt bort. Mina värsta tänkar sjunger han ut. Varje dag och varje natt.
Han är som en gammal vän jag aldrig velat ha men alltid varit där. Fast denna gången kan jag inte kasta bort tankarna han sätter i mitt huvut.
Han vill inte att jag ska sova, han vill inte att jag ska äta och han vill definitivt inte att jag ska göra något annat än att ligga i sängen i fosterställning förlamad av min egen rädsla.
Han säger till mig att mina värsta mardrömmar kommer bli sanna.
Han är ångesten..
