Cramer

De sitter jag här och undrar. Jag vet själv att de är skönt för mig att få skriva av mig om allt. Och ja, de går ju snabbare på datorn än om man skriver förhand. Men sen vet jag ju också att jag inte kan vara fullt så öppen som jag vill här i bloggen. Bor i en lite håla där allt förs vidare och förvrängs. Tyvärr. Stackars männsikor som inte har bättre för sig.
Men iallafall, jag vill skriva av mig, jag vill att folk ska veta hur jag mår. För de får mig att må bättre. De blir lättare för mig att ta mig igenom de som kommer att komma.
Men som sagt, hur öppen ska man vara i en blogg? Ska jag ta en chans? Jag hade ju aldrig skrivit något som jag inte hade kunnat stå för, men folk har en förmåga att förvränga saker och ting som sagt. Men jag tar väl en chans. Fast lite i taget då alltså:)

Sitter iallafall i sängen, för de är där jag skriver som bäst. De är också i sängen jag kommer på alla mina bra tankar. Kanske ska bosätta mig i sängern föralltid? Knappast. Ska aldrig bli en sån människa.

Har iallafall varit iväg med pappa idag och fått hjälp med min ångest. De var jobbigt som fan att sitta där och förklara allt flera gånger, men jag tänkte "Jag ska fan ha hjälp, hur jobbigt de än är". Och de var jobbigt, de ska jag nte sticka under stolen med. Men när jag kom  ut därifrån var de en sån extrem lättnad. De kändes så bra att äntligen fått hjälp! Och att jag äntligen är på rätt spår tillbaka! De går inte att beskriva känslan.
Jag vet att de kommer vara några jobbiga veckor framöver. Men jag klara de. Jag är efterallt Mammas dotter:)