Cramer

Sitter här och funderar på hur allting har gått. Jag tänker mycke på vad som hade hänt om jag hade sökt hjälp tidigare. Om jag hade gått och pratat med någon för flera år sen. Då hade jag inte suttit här nu. Inne på mitt rum i sängen och mått dåligt. Så mycke som hade varit annorlunda nu.
Man kanske inte ska sitta och tänka på hur allt hade kunnat vara om.. Men de är så svårt att inte tänka så. De är klart att jag har tänkt på de innan jag åkte på denhär ångesten också, men jag gjorde ingenting åt de. Förmodligen för att jag har varit så van vid att må dåligt. De hade liksom blivit så de skulle se ut. Så de skulle vara. Jag förstod ju att de inte var så, men de är så fruktansvärt svårt att bryta sina egna mönster. Jag har ju förstått att de är därför jag har fått ångest nu, jag bröt inte mitt negativa mönster fast att jag var medveten om att de var de jag behövde göra. Och min ångest är bara ytterligare ett hinder jag måste ta mig över för att hamna i ett positivt mönster igen.
Och jag försöker att vara stark varje dag. De är väl nätterna som är värst. De är på nätterna man får alla konstiga tankar i huvudet och skrämmer upp sig själv. Men de är verkligen en prövning. Verkligen. Men jag ska ta mig igenom de. Jag har bestämmt mig, dehär ska inte få styra mitt liv. Även om de är fruktansvärt svårt, även när man känner sig så nere och man har så ont, ska jag behålla den tanken.

"Jag klarar dehär, dehär ska jag vända så att de gör mig starkare"