Cramer

Varje kväll, värre och värre. Så jävla tröttsamt. Kan aldrig få en lugn, stilla kväll och bara finnas. Riktigt jobbigt dehär. Jag pratar om ångest. Jag förstår inte de, jag gör verkligen inte de. Jag vet inte riktigt vad mer jag ska göra för att jag ska må bättre och för att denna ångesten ska försvinna.. Fast när den kommer med lite panik, okej då är de värre. FAN FAN FAN! Varför ska där alltid finnas något ivägen?!

Nu när jag börjar skolan snart och kanske flyttar också, snart. När jag liksom håller på att reda ut mitt liv, eller rättare sagt, skaffar ett liv. För mig själv och blir vuxen. Då smäller detta till. Jag vill inte sitta i skolan och få en panikattak. Jag vill liksom fixa skolan denna gången. När jag satt där inne hos studievägledaren var jag så glad. Jag kände bara att "WOOHOO, nu jävlar gäller de."
Jag var riktigt glad. Glad för att jag hade orken att ta tag i mitt liv.

Nu?.. pow, nu känns de som att de kommer gå åt h*lvete. Jag vill leva ett normalt liv. Mitt eget liv. Blir jag straffad för att jag tar tag i mig själv? Jag vill sitta och plugga i flera timmar och bara få in info i mitt huvud. Jag VILL verkligen de. Och de är helt sjukt, de hade jag aldrig kunnat tro för bara 2 år sen. Och nu när jag verkligen vill de så BAM! panik och ångestattaker.. Varsågod..

Kanske inte ska skriva detta här, men de lättar verkligen att skriva av mig, och jag skriver snabbare på datorn än med pennan. Skriver jag här slipper jag skriva i takt med mina tankar. Och de kan jag berätta, mina tankar går SNABBT!
De känns som om att när jag slutar skriva så ska ångesten komma tillbaka..
Men jag kommer vara envis, jag kommer att klara dehär. Med huvudet högt.

What doesnt kill you makes you stronger, right?